Tjoff sa det bara.. plötsligt är det bara slutspurten kvar. Det känns ju som att det var igår som jag lite nervöst väntade på om det skulle bli ett plus på stickan, när det egentligen var runt lucia..
I början när jag gick till mödravårdscentralen fick jag en tid till glukosbelastningen, den skulle ske i vecka 29 vilket kändes som en evighet.
Men evigheten tog slut och idag var jag där, fick dricka en ganska äcklig sockerdricka på fastande mage (alltså en hungrig Iris utan morgonkaffe...) och sitta länge och vänta på att få ett stick i fingret.
Jag har till och mig vant mig vid det där sprattlandet i magen, känner igen när det händer, har förstått hur bebisen ligger, har vant mig vid foglossning och den växande magen..
Så när jag kände att tiden skulle gå långsamt hade jag helt fel.
De första tolv - fjorton veckorna jo, de gick inte supersnabbt när jag mådde som en zombie.. men allt efter det har ju bara rusat förbi.
Så det är nog inte helt dumt att det är nio-tio månader man ska låta den där lilla människan gro i ens mage. Hade det bara varit några få månader hade hjärnan kanske inte hunnit med.
Nu ska jag ju faktiskt försöka vänja mig vid tanken på att det kommer en bebis ut ur min kropp om ett tag. En riktig person, som vi ska uppfostra och ha ansvar för.
Vi ska lära hen hur världen fungerar...
Allt från att cykla till att vara en god medmänniska ska vi lära denna alien som flummar runt i min mage.
Det är en ganska big deal alltså..
Så det är nog det som jag ska ägna mig åt denna tredje trimester. Förbereda mig mentalt på att faktiskt bli förälder.
Trots tre års försökande och sju månaders bakande kan man känna sig väldigt oförberedd på en så stor uppgift.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar