Jag har inte tidigare haft så stora förväntningar på min förlossning utan försökt ha ett öppet sinne kring den då det inte går att förutse hur den kommer gå ändå, det ända jag egentligen ville göra var att jag ville bada (mycket efter att ha hört om Malins drömförlossning där hon badade rätt mycket och hade det jättebra) och så fort barnmorskan konstaterat att jag var öppen fyra centimeter frågade hon mig om jag ville bada, och så gick hon och förberedde det enda badkaret de hade på förlossningen.
Där inne gjorde de allt så väldigt mysigt, med proviva i vinglas, apelsinklyftor, äpplejuice (energi och socker!) fina ljusslingor och elektriska blockljus.
Skejtaren satte på musik (jag hade förberett en förlossningsplaylist på spotify med lite bra och peppig musik) och där hade jag det riktigt bra i ett tag, visst att värkarna gjorde ont men de var lite mer hanterbara i vattnet, och jag slappnade av väldigt bra mellan värkarna i det varma vattnet.
I alla fall tills jag inte gjorde det längre.. Det kanske dröjde en timme, eller en och en halv innan det började bli för jobbigt att bada.
Så vi tömde karet och jag kräktes i en spypåse.. plötsligt var det liksom inte så romantiskt och mysigt där längre haha.
Vi återvände till förlossningssalen och jag blev åter igen uppkopplad och de skulle kolla om jag öppnat mig mer.
fyra centimeter. Fortfarande. Fan..
okej..
Nu hade jag ju jävligt ont och började känna av att jag inte sovit på två nätter, så vi började prata smärtlindring och jag sa att jag ville ha epidural. Jag fick testa lustgasen under tiden som barnmorskan gick och rådfrågade någon om epiduralen, men den där gasen fick jag aldrig riktigt någon glädje av.. Masken kändes svår att andas i och jag kände att jag hade mer hjälp av att andas syre och kunna flåsa ordentligt än att ha svårt att andas och bli snurrig..
Barnmorskan återvände och sa att de inte ville ge mig epiduralen riktigt ännu eftersom den kunde göra så att värkarna stannade av, de ville helst vänta tills jag öppnat mig en eller två centimeter till. Istället gav hon mig en morfinspruta som skulle ta udden av smärtan under tiden.
Morfinet gjorde nog framför allt att jag slappnade av bättre. Värkarna gjorde fortfarande sjukt ont, de var rätt olidliga och jag trodde att jag inte fick någon smärtlindring av sprutan alls men Skejtaren har i efterhand berättat att jag hanterade värkarna mycket bättre när jag fått morfinet så den har nog gjort någonting ändå, jag var helt enkelt rätt borta nu.
Jag minns att jag kunde slappna av ordentligt och nästan somna mellan värkarna i alla fall och det var rätt skön mitt i allt det onda.
Nu var det skiftbyte bland personalen och jag blev presenterad för barnmorskan och sköterskan som skulle komma att förlösa mig några timmar senare. Jag tror det var max en timme efter att jag fått morfinet som barnmorskan Christina tyckte att det var dags för epiduralen, hon kollade inte hur öppen jag var utan hon baserade det nog på hur mycket jag verkade lida av smärtan, och jag var ju sjukt tacksam. Hon satte en nål i handen på mig och rekommenderade mig att gå och kissa innan eftersom det kunde vara svårt efter att jag fått epiduralen.
Men väl på toaletten kändes det ganska konstigt för mig, jag fick en värk när jag satt på toaletten, skejtaren fick komma in och jag fick hålla i honom samtidigt som jag satt på toaletten (så jäkla intimt blir det på en förlossning ja) och jag lyckades inte kissa eftersom det kändes som att det tryckte på och jag behövde liksom hålla igen.. just här förnekade jag det för mig själv, men jag hade börjat få krystvärkar..
Barnmorskan bekräftade detta. Hon kollade hur öppen jag var och kunde konstatera att vi hade nått 10 centimeter, och att ta en epidural var plötsligt uteslutet vilket gjorde mig väldigt uppgiven. Jag kände att jag inte hade några krafter kvar efter två vakna nätter, och jag hade förväntat mig smärtlindring som kanske kunde låta mig sova en stund och äta något och återfå energi. Men nej.. det var bara att sätta igång.
Barnmorskan tog hål på hinnorna så att mitt vatten gick och jag fick börja krysta lite lätt. Jag blev väldigt väl coachad av barnmorskan och sköterskan om när jag skulle krysta, när jag skulle flåsa och så. Jag höll igen en del och när barnmorskan sa att jag kunde krysta lite mer om jag hade det i mig så sa jag nej några gånger och tog det vid nästa värk istället. Dels för att jag hade ont, det brände ju en hel del i fiffi, men här var nog trycket värre än smärtan, det var så jäkla obehagligt. Vid 8.30 sa barnmorskan att hon trodde vi skulle ha Bebis inom 10-15 minuter, men jag drog ut på krystandet till 19 minuter och ut kom en riktig bebis.
Världen har aldrig varit så märklig och surrealistisk som när jag ser och känner hur barnet liksom slinker ur mig (när huvet väl var ute så kändes kroppen typ inte alls när den kom ut).
Barnet läggs på mitt bröst och jag som är så blödig i vanliga fall trodde att jag skulle stortjuta men jag grät inte en tår, utan sa bara hej till den där nya människan och konstaterade att han luktade konstigt.. bBarnmorskan försöker massera lite på honom för att få till ett skrik (och skejtaren passar på att lyfta på hans ben för att konstatera att vi fått en son).
Han kan inte skrika.
Han hostar till och harklar sig lite, jag ser att hans ögon öppnas lite, men han skriker inte och lyckas inte få luft fastän vi alla nu petar och masserar på honom.
Så sköterskan trycker på en knapp och plötsligt fylls rummet av 8-10 personer till. Barnmorskan klipper navelsträngen och ger barnet till läkare som börjar jobba på honom på ett litet skötbord bredvid min säng.
Allt händer väldigt snabbt, jag hinner inte riktigt bli rädd eller reagera så mycket. All personal som är i rummet utstrålar ett lugn trots den konstiga situationen så jag känner nog mest tillit till läkarna och att det kommer gå bra. Jag kan även skymta att barnets färg ändrats från blågrå till hudfärgad på bara någon minut, och efter en liten stund till hör vi hur han skriker till. Skejtaren hann bli mer orolig än jag, och gick närmre och såg hur de stack ned slangar i näsan på honom och sög upp slem ur hans hals.. Samtidigt höll barnmorskan och sköterskan på att sköta om mig, tvätta av mig och så fick jag krysta ut moderkakan. Vid något tillfälle när Bebis mådde bättre kom läkaren fram till mig och presenterade sig och berättade vad som hänt och att det var bättre nu (tror det var det han sa, jag minns inte riktigt..).
Det som jag minns tydligast av detta var den märkliga situationen jag befann mig i. Där satt jag upp på en säng, rätt naken (hade en helt öppen sjukhusskjorta på mig) med särade ben, blod på sängen och en moderkaka där i en skål mellan mina ben.. samtidigt som läkaren pratade med mig och de andra personalen hälsade och gratulerade oss… helt naturligt liksom. min nakenhet rörde mig inte i ryggen och det var nog det som var som märkligast.
Men så när de hade fått ordning på Bebis och tvättat av honom lite så fick vi tillbaks honom och kunde börja landa i det nya.
Så den 15 augusti, dagen efter min födelsedag, klockan 08.49.
Då förändrades allt.
