Förlossningsberättelsen del 1 - Latensfas på trettiotvåårsdagen.

Det är den 13 augusti och klockan börjar närma sig midnatt. Vi skulle gå och lägga oss och jag förbereder genom att gå på toaletten vilket jag oftast behöver göra femtioelva gånger innan jag kommer till ro ändå. Denna gången märkte jag dock att (ursäkta om det är to much information) slemproppen gick, om det är hela eller en del av den hade jag ingen aning om men jag visste att detta eventuellt kunde innebära att en förlossning var på gång (det kan också betyda att den startar inom en vecka, så det är inget superbra tecken egentligen.. men ändå, lite hoppfull blev jag). Jag nämnde det för Skejtaren, men ville inte låta för peppad då jag inte ville stressa upp honom, mer bara informera liksom, ifall ifall det skulle hända något..

En kvart senare fick jag min första värk.
och så inleds min trettiotvåårsdag.

Under natten fick jag verkar ganska oregelbundet med 15-5 minuters mellanrum och varierande i styrka, men absolut inte så farliga. Efter att ha haft verkar i kanske en timme tog jag två alvedon för att se om de skulle försvinna (alvedon biter inte på riktiga verkar, så då kan man veta om det är på riktigt eller falskt alarm tänkte jag), vilket de inte gjorde, men de avtog nog lite för jag lyckades nog somna lite mellan verkarna i några timmar. Jag minns att jag vaknar vid fyra igen och då kunde jag inte somna om, då började jag även att klocka verkarna i en app för att kolla läget, och de var fortfarande väldigt oregelbundna.

Skejtaren hade ingen aning ännu. Jag kände att det nog var mest vettigt att låta honom sova så att i alla fall någon av oss var utvilad om vi skulle behöva åka in. Så när han vaknade så berättade jag hur läget var, och även om vi var ganska nervösa av situationen så bestämde vi att skejtaren skulle åka in och jobba ändå, men vara på standby ifall jag skulle ringa, man vet ju aldrig hur lång tid det kan ta..

Så han åkte till jobbet och jag försökte sova lite mer, och fortsatte att klocka värkarna som började bli lite mer intensiva. Vid något tillfälle tog jag två alvedon till och en varm dusch då jag visste att det är vad de rekommenderar från förlossningen att man ska göra.

Men sen vid lunchtid så dör värkarna ut. Bara försvinner helt.. ganska snopet.. När de hade varit i stort sett helt borta i två timmar ringde jag till förlossningen, dels för att rådfråga dem och få veta om det faktiskt kunde vara på gång fastän det avtagit, och dels för att jag ville att de skulle vara informerade om att jag eventuellt var på gång, det kändes liksom bra för mig att veta att det stod i deras journaler att min latensfas hade startat. Någon minut efter att jag pratat med förlossningen ringde jag skejtaren för att uppdatera honom, och precis när jag pratade i telefon med honom och berättade att värkarna hade avtagit så startade de igen, och nu skulle de inte sluta mer..

Hittar tid att öppna presenter mellan värkarna.

Skejtaren kom hem efter jobbet med presenter till mig (för just det, jag fyller ju år idag!) och mat från Burger King.

Vi hade diskuterat att köpa hem någon finare mat, eller att gå ut och äta men när det väl gällde ville jag ha mat snabbt och framför allt ville jag att skejtaren skulle komma hem så fort som möjligt då det började bli riktigt jobbigt. Malin kom förbi efter jobbet också och vi åt mat tillsammans, och sen gick vi en promenad i gångarna bland kolonistugorna. Det var bra med sällskapet, och att bli lite distraherad från värkarna som kom med ca 6-10 minuters mellanrum vid det här läget. Framåt kvällen blev värkarna oregelbundna igen och de lugnade sig lite (när jag var stilla hade jag inte lika ofta men så fort jag reste mig upp så kom en värk). Malin föreslog ytterligare en promenad i gångarna men jag valde att hellre försöka sova ett tag eftersom jag nog skulle behöva energin snart.

Jag vilade en stund, men jag lyckades nog inte sova något. Jag hade ont, mådde illa och vid något tillfälle klockade jag tre verkar på tio minuter och de varade runt en minut, och detta var förlossningens kriterier för att man skulle få åka in så då ringde jag direkt och så väckte jag skejtaren som vaknade väldigt snabbt. Nu var klockan ca tre på natten den 15 augusti.

Stannar en stund för att hantera en värk utanför förlossningen. Skejtaren dokumenterar :)

Klockan halv fyra är vi på plats på förlossningen, och hoppas innerligt att vi inte blir hemskickade igen. Barnmorskan kopplar upp mig och kollar Bebis hjärta och mina värkar och efter en stund kollar hon om jag öppnat mig något och då får vi veta att det är 4 cm, vilket innebär att vi får stanna kvar! Nu skulle det alltså starta på riktigt.