Det finns så många människor som kommer in och ut ur ens liv under en livstid. Vissa minns man bara glimtar av och vissa har satt djupa spår i en och känns närvarande trots frånvaro.
Så finns det de som aldrig försvinner.
Som Malin. Min Malin.
När jag var tretton år möttes vi. Jag minns diskon på fritidsgården med dramatiska diskussioner om vem som kaxade sig, och vem som kollade skit på vem. Så minns jag att vi blev så tighta när hon började i min klass att det fanns en annan kompis som blev svartsjuk. Det var så mycket drama på den tiden.
Då på högstadiet spelade vi skolans teatergrupp ihop. Med ledaren som hette Anton och spelade i rockband som berättade historier så att vi andra grät av skratt. Vi rappade på skiva, och på scen då. Något som nog aldrig hade hänt idag. Fast kanske om vi stått där båda två :)
Hela högstadiet i samma klass, vi brukade skicka lappar till varandra på lektionerna där vi spelade fiktiva karaktärer som ibland var sjukt politiskt inkorrekta men vad visste vi. Det var ett rätt bra sätt att fördriva tiden på lektionen så att man inte somnade.
Tillsammans har vi också fuskat på så många prov att jag inte minns. Jag vet inte hur flera lärare, som ändå är rätt högutbildade tyckte det var en god idé att låta Malin och mig sitta ensamma tillsammans i ett litet rum och göra provet eftersom vi missat första tillfället pga "sjukdom" eller någonting. Så fort dörrarna stängdes kom fusklapparna fram, ju... duh.
Men jag kan tycka att vi var rätt smarta ändå, och modiga. Som vågade fuska och var smarta nog att göra det på rätt sätt. Man får se det positivt :)
Trots fuskandet så klarade vi oss rätt bra ändå.
Vi valde samma gymnasielinje och det känns som att första gången vi var separerade på riktigt var efter studenten. Då är man liksom inte bunden till att träffas varje dag.
Men det hindrade oss inte. Vi var ändå rätt tighta.
Det blev dock en period där det blev lite mer sporadisk. Min dåvarande sambo och Malin kom inte alls överens. Samtidigt fick jag höra att hennes sambo tyckte att jag hade ett dåligt inflytande på henne (say whaaat liksom??). När man är ung och kär kanske detta är någonting man låter spela in i ens liv litegrann, vi tog aldrig avstånd helt men det blev rätt långt mellan samtalen ibland. Även om det inte spelade någon som helst roll när vi väl pratade, då var det precis som vanligt, som det alltid varit.
När man blir äldre och visare så fattar man det här med vem man är, vem man har nära sig och vad som är viktigt att bestämma själv. Att låta dessa män ens influera oss att inte ses lika ofta borde vara ett lagbrott. Det blev tydligt när jag, när det fortfarande var lite sporadisk kontakt sa att jag skulle separera, och Malin bjöd in mig att bo hos sig omedelbart. Ett erbjudande jag utnyttjade en kort tid senare.
När jag bodde hos Malin var det på sätt och vis de bästa månaderna i mitt liv. Efter tio år i ett förhållande där allt som var jag hade dränerats i att hålla det vid liv var det just här jag behövde vara. Där upplevde jag vem jag verkligen var eftersom jag levde i en atmosfär av frihet. Känslan av att ingen kommer döma dig oavsett vad du gör, vem du gör det med eller huruvida du tycker det är passande att klämma en flaska vin klockan tre på en vardag.
You gotta do what you gotta do liksom.
och det är det som är det fina. Sen dess har det varit i stort sett daglig kontakt. Annars är det konstigt. När Skejtaren kom in i bilden fick han veta att Malin kommer på köpet, och det är inte förhandlingsbart (inte för att han hade velat det).
Men ja.
Den här underbara människan som stått vid min sida, både nära och på avstånd i sjutton (!) år, fyller idag trettio år.
Jag har inget mer än kärlek och lycka i mitt hjärta för att hon finns i mitt liv och där ska hon stanna tills vi inte längre finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar