En av de första riktiga "procedurerna" de skulle göra på RMC (efter en del gynundersökningar och blodprov och sånt) var att de skulle spola mina äggledare med kontrastvätska, för att se om där var något i vägen helt enkelt och om allt såg bra ut. Jag fick ett brev hem om det där det helt enkelt stod var och när jag skulle infinna mig och lite hur det skulle gå till. Jag var faktiskt ganska peppad, tänkte till och med att jag skulle kunna fota eller filma lite när jag nu skulle få se insidan av mina äggledare (tycker sånt är väldigt spännande). Dock blev proceduren inte riktigt som jag hade tänkt mig, och nog inte som de som utförde den hade tänkt sig heller.
Smärtstillande? Antibiotika? Va?
Det var lite mer än jag visste.. Tydligen så skulle jag ha fått hem ytterligare ett brev med ytterligare lite fler instruktioner med info samt recept för att kunna ta de tabletter jag skulle. Men det hade då inte jag fått..
Den väldigt trevliga läkaren såg förvånad ut men försökte släta över det hela (nog för att inte stressa upp mig som fortfarande låg i en ganska utsatt situation med benen i vädret) med att de ofta gjorde proceduren bedövat och antibiotikan kunde jag ta efteråt, det var absolut ingen fara.. Samtidigt vinkade hon in en sköterska, tittade lite menande på henne och sa att "vi har en obedövad", varpå sköterskan verkade förstå direkt, tog mig i handen och började småprata om vädret och något annat ganska ointressant för att distrahera mig..
Så vi körde på helt enkelt. Samtidigt som de sprutade in kontrastvätskan i mina äggledare gjorde de ett vaginalt ultraljud, och jag kunde se allt på en stor skärm ovanför mig (smart placerad för att distrahera patienter måste jag säga), och visst var det ganska intressant egentligen, men jag varken fotade eller filmade då jag var upptagen med att inte må super.
Jag blev ganska snabbt kallsvettig, blek och illamående, livmodern spände sjukt mycket och läkaren förklarade att det var kroppens sätt att försvara sig mot det främmande ämnet de sprutade in i min kropp (kontrastvätskan då). Så det var ju toppen att reaktionen var normal, men jösses vad obehagligt det var när hela kroppen bara säger nej, nej, nej.
Det hela gick som tur är ganska fort, och både läkaren och sköterskan var sådär riktigt mjuka och trevliga till sättet vilket gjorde en ganska jobbig upplevelse i alla fall lite bättre..
Jag fick sätta mig upp i lugn och ro och när jag kände mig lite bättre kunde jag klä på mig och ge mig av igen, just då kände jag mig mest lite omtumlad och hade som en ganska rejäl mensvärk. Jag gick direkt till apoteket på sjukhusområdet och hämtade ut antibiotikan som läkaren precis skickat recept på, samt köpte värktabletter (alvedon eller ipren) och tog ett par sådana för värken.
Jag hoppade på en buss och tog mig tillbaka till jobbet, och märkligt nog så mådde jag precis som vanligt när jag kom fram.
Värken var borta, illamåendet borta.. Det enda som återstod var mitt lite omtumlad sinnestillstånd efter hela upplevelsen, som nu kändes nästan overklig med tanke på hur snabbt allt gått.
Efter denna proceduren var det viktigt att vi inte blev gravida vid första tillfället, eftersom ingen vet om kontrastvätskan kan påverka en graviditet eller ett foster negativt. Läkaren berättade även att många par blev gravida efter denna proceduren, och jag antar att det handlar om att de liksom sköljer äggledarna med den där vätskan, och spolar rent överallt. Så jag var i alla fall ganska peppad på det, samt att de inte hade sett något fel när de utförde kontrastultraljudet utan allt såg fint ut.
Det blev dock ingen spontangraviditet vid detta tillfälle heller, även om mina äggledare var nyspolade.
Så vi fick snällt invänta nästa steg, som då var den riktiga IVF proceduren. Så i nästa inlägg får ni läsa om hormonsprutor, äggblåsor och väldigt bra smärtstillande.
Läs även del 1: Vår resa med IVF - Starten
Läs även del 1: Vår resa med IVF - Starten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar