Det har gått flera dagar sen vi lämnade Milano men jag har fortfarande ont i mina smalben och fötter efter allt promenerande. Inte en endaste gång tog vi en buss, taxi eller tunnelbana. Det känns som att stadslivet i Italien upplevs allra bäst till fots.
Gatuartisteriet fanns överallt. Vissa var av samma kaliber som man oftast ser i Malmö eller Köpenhamn.. Människor som imiterar statyer och visar vad de kan åstadkomma med sin mjölksyra. Men vissa var helt galna, som dessa dansare som livade upp hela stämningen med både musik och danstrick som jag nog bara sett på tv. De var rätt svårfångade på bild, men som tur är har jag en man i mitt liv som råkar vara fotograf som dels fotar mycket actionbilder, och som älskar att lära ut vad han kan, så han har lärt mig vilka knappar att trycka på och vilka rattar att skruva på för att fånga femhundradels sekund och få ett rörligt objekt att fastna på bild.
Hela staden verkade göra sig i ordning för något de kallade Expo 2015, vilket jag inte riktigt förstår vad det handlar om (fast jag skummat igenom hemsidan) men det verkar vara ett sätt att visa upp Milano för världen. Därför fanns det banderoller överallt och jag är inte säker på om fåglarna hörde dit, men det är ju möjligt... Vi var på väg hem mot hotellet en kväll och då såg vi en stor borg av något slag, vi gick in för att se och ja.. där fanns fåglar och ägg i plats. Omringade av murar med fönster som hade galler som om de för länge länge sedan höll fångar. Hela borgen var dessutom omringad av en vallgrav (inget vatten, men ändock en vallgrav..). Vi hittade aldrig någon förklaring eller beskrivning på var vi befann oss, men det var roligt att upptäcka förändringen med att semestra när man var liten och i vuxen ålder. Nu var vi ju väldigt intresserade och nyfikna på historien. Vi ville veta var vi var, vem har ägt detta? Vem har dött här och vem hölls fången?
När jag var yngre hade jag nog mest velat shoppa..
vilket vi visserligen också gjorde rätt mycket av...
Men det är helt galet. Allt är vackert! Vart man än vänder blicken ser man ett hus, ett fönster, ett träd, en port värd att fotografera. Det var samma känsla när jag var i Rom för något år sedan. Allt är värt att se, och jag har inte sett mig mätt på Italien!
I flera dagar gick vi fram och tillbaka intill Duomo di Milano. Inte förrän sista dagen lade vi märke till en stor triumphbåge som var precis intill. Galet att vi missade den egentligen, men Duomo var så himla stor och pampig så den drog liksom all uppmärksamhet till sig. Vi gick in i all fall och där inne fanns det ni ser ovan, och nedan. High end butiker under tak, men ändå utomhus på något vis. Vackert golv, vackert ljus. Där stod vi med vår öl i en plastmugg och shoppingkassar från betydligt mer ekonomiska butiker och kände oss både malplacerade och hemma på samma gång.
Tillbakablickarna är mysiga att ha. Det är en fördel med bloggen att man dokumenterar dessa saker så ordentligt i ord, vilket jag aldrig hade gjort annars. Men en sak är helt säker, säkrare än någonting annat; jag är inte färdig med Italien.
Inte ens nästan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar