En av de få saker vi faktiskt hade bestämt att vi skulle göra var att vi skulle se Duomo di Milano. Katedralen som de hållit på att bygga i 500 år och som ännu inte är helt färdig.
Men tusan så imponerande den är!
Överallt är den dekorerad med detaljerade spiror som sträcker sig jättehögt mot skyarna.
Inne i kyrkan var ljuset dunkelt men magiskt, färgat av de enorma fönster som fanns lite överallt.
Och sen hade de ju en takterass... Vilket man kanske inte alltid tänker sig att en enorm katedral ska ha, men jovisst, de där italienska arkitekterna från forntiden tänkte minsann på det mesta.
Så vi tog oss uppåt. Efter att ha stått i en låååång kö, tog vi oss upp, stånkandes och ojandes för 919 trappsteg (googlade antalet steg, räknade dem inte på vägen upp...).
Och så var vi uppe. Vi tog oss allra allra högst upp, och de sista trapporna visade sig vara lite jobbiga för Malin som fick höjdskräck och lite panik. Men det var ju värt det (kan jag ju ganska enkelt säga som inte har höjdskräck men ändå..). Att sitta där uppe och tänka på situationen som precis skedde, att vi sitter uppe på taket på Duomo di Milano... Så surrealistiskt och fantastiskt på samma gång.
Sen skulle vi ju ta oss ned också.
Ett steg i taget med ett krampaktigt tag om räcket..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar