Detta inlägg har mest jäkligt suddiga bilder, men de är ändå så charmiga så jag vill ha med dem trots allt. Så ha överseende med det :)
Jag ska vara barnledig i helgen. Faktiskt egentligen hela veckan. Jag kan inte minnas att jag varit barnledig i mitt eget hem någonsin mer än i någon timme här och var.
Konstig känsla.
På ett sätt är det ju skönt, det kan jag inte sticka under stol med. Jag är ganska nyfiken på hur mycket jag faktiskt kommer hinna med när jag bara behöver rå om mig själv. Det känns ju som att jag kommer ha all tid i hela världen... och med tanke på att jag så sällan har varit just barnledig kanske jag också ska prioritera att bara vila (det borde också hinnas med haha, som sagt, all världens tid!)
Men så är det ju den andra sidan av detta att jag ju knappt någonsin varit barnledig.
Hur ska man klara sig utan den där lilla apan?
Han som varje dag på cykeln på väg till föris snackar isländska med mig om jord, fåglar och moln.
Och som varje dag på väg hem snackar om kex och kakor.
Han som älskar hummus och doppar rostade kikärtor i havrefraiche som en riktig matälskare, och som gör en liten dans när det levereras paket hem till dörren och är superpeppad över att det är en mimmipyjamas och flera glittriga strumpor.
Han är en riktig mammagris denna.
Det är ju inte så att jag inte ska se honom på en hel vecka. Vi kommer träffas flera gånger och har en plan för att göra hela denna turbulenta perioden så enkel som möjligt för honom.
Men ändå.
Det är väldigt, väldigt konstigt.
Har ni erfarenheter av växelvis boende och separation med små barn?
Berätta gärna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar