Man kan ha en lite romantisk bild av att åka till stranden har jag kommit på. Eller jag kanske har det i alla fall. Av någon anledning så tänker jag mest på mys och lite lek och plask i vattnet, och att det är väldigt avslappnande. Men det är ju mest så det var innan småbarn. Missförstå mig rätt, det var rätt mysigt på stranden när vi var där (en gång!) på semestern, men kanske inte riktigt mysigt på samma sätt som jag föreställt mig.
Alvar hade kul i vattnet, det var väldigt roligt att se honom leka och plaska, och att dessutom bli mer och mer våghalsig vad gäller havet, som han haft lite reservationer inför tidigare.
Det som inte fanns med i min romantiska tanke av stranden var konstigt nog all sand.
Överallt är den ju.
 |
| Sand sand sand överallt... |
och dessutom har Alvar ingen slags koll eller hänsyn till att vi vuxna inte gillar att ha sand överallt på våra filtar, handdukar och kroppar så det var minst sagt lite skavt och sandpapprig känsla överallt.
 |
| Med fejset fullt av sand, även Alvar fick känna på känslan av sandpapper.. |
Jag funderar på att investera i en sån där filt som håller sanden borta, känns som att det kan bespara mig en hel del frustration i framtiden.
Jag klagar inte, som sagt. Vi hade det mysigt och jag gör det gärna igen. Jag behöver bara ändra mina förutfattade meningar om hur det kommer vara :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar