Amning är något jag tänker rätt mycket på just nu, då det är väldet aktuellt för mig. Eller snarare så är det kanske aktuellt för mig att börja fatta ett beslut.
Ska jag fortsätta eller låta det rinna ut i sanden?
När Alvar och jag var inlagda på barninfektionen och han fick antibiotika var nog först när jag märkte att han inte riktigt blev mätt när han ammat, och jag misstänker att antibiotikan påverkade honom så pass att han inte sög lika mycket så att min produktion sinade lite. Vi fick även hjälp av den snälla personalen där att väga honom innan och efter amningen för att se hur mycket han fick i sig (vilket ju är en stor fördel när man flaskmatar, att man har koll på mängden!) och det var ju lite i underkant. Så då fick Alvar ersättning lite då och då för att få upp mättnaden och se till att han fortsatte gå upp i vikt.
Men mest av allt ammade jag.
Vi hade experimenterat lite med ersättning hemma också innan det, men bara lite då jag ville prova att låta skejtaren hantera matningen någon gång då och då (helst på natten..).
Sen efter att ha läst på lite började han få ersättning på natten, eftersom han kunde sova fler timmar på den, och då kunde även jag det vilket kändes viktigt för mitt psyke..
Men över tid har det blivit mer och mer. Helt enkelt så har min amning fasats ut rätt naturligt och nu har jag i ett tag ammat kanske som mest tre gånger om dagen och det är sällan han är nöjd med det han får, eller att det håller honom mätt lika länge.
Så jag hade utan problem kunnat fasa ut det sista också, utan att riskera mjölkstockning. Det känns ju ganska meningslöst och tidskrävande att amma när han ändå inte blir mätt och vi måste flaskmata direkt efteråt.
Ändå är det så svårt att fatta beslutet.
Vid några tillfällen har jag märkt att Alvar blir frustrerad och arg vid bröstet. Han vill hellre ha flaskan helt enkelt där maten kommer snabbt och lätt.
Därför känns det som att jag antingen måste bestämma mig ordentligt för att se till att öka min produktion, eller så fortsätter jag som jag gör och då kommer den försvinna väldigt snart.
och det är ett svårt beslut att fatta, även om jag nog kommer landa i att det får sina. Jag tänker att jag nog hade kunnat fortsätta i ett par månader till, få utnyttja hur praktiskt det är att alltid ha mjölken med sig, att se om jag någonsin hade blivit bekväm med att amma offentligt.. helt enkelt sluta när jag själv var helt redo och kanske till och med tröttnat lite.
Samtidigt är jag kanske inte heller redo att öka produktionen då det innebär att jag kommer behöva både amma och flaskmata vid varje måltid (bökigt, och jag är trött och lite bekväm), eventuellt pumpa och även stå ut med en arg bebis vid bröstet som hellre hade velat få en flaska mättade ersättning.
Det är nog ett slags sörjande, och det grundar sig helt på något inom mig själv då jag verkligen inte mött något annat än stöd både på BVC och på hemmaplan.
Jag vet ju inte om vi får fler barn och om jag kommer få prova igen.
Jag får sova på saken helt enkelt.
Vad har ni för erfarenheter av amning? och hur hade ni resonerat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar