Igår gick jag med i en tävling på instagram om ett presentkort på en restaurang som har stora dinosaurier och ett lekland i sitt koncept. Skejtaren och jag sa till och med att ja, vi får nog gå dit oavsett eftersom Alvar nog hade älskat det.
Så har det alltså blivit. Och nu är det så självklart det jag innan inte förstod.
Det är inte att jag som förälder står ut med att gå till sånna här ställen för att mitt barn vill dit (lekland, badhus och sånt högljutt tänker jag på...), utan det är snarare det att jag gladeligen går dit med mitt barn för att se hans reaktion. Alltså kanske inte varje helg såklart. Men ändå. Jag mår så bra i själen av att se den här ungen glad.
Så på något skruvat sätt så gynnar det mig att gå till ett lekland, eller en dinosaurierestaurang.
Så märkligt ändå.
För tre år sedan hade jag inte en aning om detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar