Jag sitter i min ensamhet i min lägenhet och funderar. Det är ungefär precis ett halvår sedan jag flyttade in här i min lilla lya. Ett halvår sedan jag satt som på bilden nedan i ett hav av tapetrester och kände mig lycklig, skrämd, förvirrad och peppad på samma gång.
Den känsla jag dock alltid haft med mig trots all denna förvirring och rädsla är känslan av att jag vet precis vad jag gör.
För ett halvår sedan sov jag på en luftmadrass i vardagsrummet. Flyttkartonger var staplade upp till taket i vardagsrummet och varje dag fick jag organisera om dem för att hitta det jag behövde. Jag tappade grejer, slog i tårna, ramlade, sträckte ryggen, svor mer än jag gjort någonsin i mitt liv..
Samtidigt drog jag ned tapeter, massor med tapeter. Satte upp nya efter att ha sett på youtube hur man gör (hur svårt kan det vara liksom?) och tog hjälp av de fina människorna på facebook och instagram när jag hade frågor om allehanda klurigheter som jag inte lyckades luska ut, som hur man lirkar med elen utan att dö, eller hur min roller egentligen fungerade.
Nu sitter jag här ett halvår senare. Känner mig lycklig över att jag har ett ställe som är mitt eget, där jag kan vila. Ett ställe som jag har skapat med mina egna händer och med mitt eget jävlar anamma, ett ställe som är värt hundra tusen mer än vad det var när jag köpte det.
Tanken som slår mig att jag nu tar revansch.
Jag tar revansch mot den som trodde att jag var oförmögen att stå på egna ben. Den som antydde att jag inte var ekonomiskt lagd. Den som ansåg mig vara för omogen för att hantera situationen. Jag känner lite att jag är som en deltagare i Ricki Lake som ska visa upp sig och sitt new and improved utseende för sina mobbare, förutom att jag inte är new and improved utan så som jag alltid varit men utan att alla förstått att jag var jäkligt bra till att börja med.
Vi kvinnor ger oss själva för lite cred och jag bryter gärna den trenden,
för jag är ju fan riktigt jäkla toppen.
Hurra vilket härligt inlägg!
SvaraRadera