Japp. Jag har inte släckt skärmen, lite värre faktiskt för jag spenderar (slösar?) tid på att titta på ett program som gör lite ont i mig.
Minns ni Huset Fullt som sändes för länge länge sen, typ nittiotalet? Där John Stamos var "snyggingen" (tja det är han nog fortfarande..), alla i publiken oooooade så fort någon fick en puss på kinden och Mary-Kate och Ashley Olsen fick sitt genombrott när de båda spelade bebisen Michelle..?
Det är helt enkelt så att de är tillbaks, nu på Netflix i en serie som heter Huset Fullare.
Jag. Skojar. Inte.
Det som var underhållande när man var liten är numera lite... ja vad ska man säga.. Krystat är ordet som känns rättfärdigat.
Skämten är gamla, referenserna till den gamla goda tiden är lite för många, skådespelandet väldigt tveksamt och ja.. det är helt enkelt inte särskilt bra.
De till och med brister ut i sång. Två gånger! (så jobbigt..)
Man kan då undra varför jag är inne på avsnitt två...?
Jag har mina aningar.
Jag sitter och fördriver tiden tills skejtaren kommer hem från gymnastiken och vi ska lösa mysteriet om
"vad som luktar smält plast och ryker när man lagar mat på spisen och i ugnen och skrämmer slag på iris".
Ett mysterium som inte låter sig väntas på (och som jag inte ger mig på ensam för att ugnen är tung och det är bökigt..).
Men ja. To be continued på den.
Och Huset Fullt då..? Jag kan rekommendera er att se den ändå, alltså ett avsnitt eller två, inte mer. Mest för nostalgins skull, eller om ni som jag är lite martyrer och vill våndas lite över riktigt jobbiga repliker och fejkskratt.
Den där offlinegrejen kanske händer imorgon istället.
Kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar