Att se Beyonce på gott och ont - Del 1: Att bara komma fram

Ja nu ska ni få höra hur resan till Stockholm gick.

Inlägget blir nog längre än vanligt, men det finns mycket att berätta...

Det var en del blandade känslor.. ångest och vemod blandas med pepp och trevliga överraskningar.. och jag var bara i på resande fot i ett dygn ungefär.. så det var lite intensivt.

#Kaosresor känns som en lämplig beskrivning.

Men ja.

Vi kör igång från början antar jag.

Vi börjar med ångest. Jag är sämst på att resa, och framför allt att resa ensam. Jag vet att jag sagt det tidigare men jag kan få resfeber när jag ska hinna med stadsbussen, så att hinna till ett tåg som skulle ta mig till Stockholm där jag inte varit mer än en handfull gånger är minst sagt lite jobbigt.

Här kan jag också nämna att jag inte brukar äta frukost, och med ångest finns det inte en chans, så min frukost bestod av en stadig kopp kaffe. Detta blir relevant lite senare i historien.

Som tur var lade sig ångesten ganska fort, dels brukar den avta när jag väl har hunnit till första etappen av resan (snälltåget i detta fall) men också för att jag oväntat nog satt i samma vagn som min kollega Loisa och hennes kille Salle.. hade inte den blekaste aning om att de skulle till stockholm den dagen.

Så för att göra resan lite mer semestrig, trevlig och för att fördriva några av de där fem timmarna så hamnade vi i krogvagnen efter ett tag och drack lite vin och åt lite chips som Loisa smugglat till bordet. Här satt vi i ett tag (och utöver kaffe och vin har jag vid detta laget också lyckats klämma i mig en drickyoghurt).

Snälltåget var inte riktigt på hugget denna dag utan snarare femtio minuter försenat. Men vi kom i alla fall fram till centralen och med Loisas hjälp och några snälla människor på vägen hittade jag till rätt pendeltåg för att ta mig till Ulriksdal som låg nära hotellet.

So far, so good.

Det var tio minuters promenad från stationen till hotellet. Mitt i promenaden kom det första hällregnet. och då menar jag att himlen öppnade sig helt, samtidigt som jag inte hittade rätt..

Visade sig att när jag stod och snurrade och letade efter hotellet stod jag såklart precis intill ingången (suck..). Men ja, jag hittade ju till slut i alla fall.

Grejen var den, att här var jag så försenad att jag hade mindre än en halvtimme innan jag skulle vara på plats på Friends arena. Jag var dyblöt, hungrig och stressad. Men jag gjorde vad jag skulle, bytte om snabbt som fan, upp med det blöta håret i en knut och ut och hitta en taxi.

Väl framme på arenan möttes jag av detta. En hyfsat lång kö och ösregn som gjorde att man stod i en enda stor vattenpöl. Det var dessutom en vattenpöl där folk slängt allehanda mat och dryck så denna pöl luktade illa och där stod jag i gladiatorsandaler och längtade till en dusch..

Dessutom hade jag inte någon sån där poncho utan stod och delade ett paraply med en av vännerna som jag mötte upp med i kön, men vi va nog tre där under så det gick inte att undvika att vi var dyblöta när vi väl lyckades komma på plats.

Jag kunde krama ur min tröja, så pass var det.

Väl inne på arenan var det ju att hitta (stå)plats och vänta som gällde. Vi fick en bra plats ganska nära scenen och stod där och snackade och försökte torka. Här var klockan lite efter 17 tror jag.

Någon hade med sig gifflar också (smarta tjejer jag hängde med här alltså..) så jag åt tre sådana och drack ett glas vatten.

Först vid 19.30 började förbanden spela.

Vid detta laget är min rygg rätt ilsk efter att ha varit på resande fot så länge och dessutom i skor som inte ger någon dämpning alls. Plus att jag knappt har ätit eller druckit och är inte jag så lätt att ha att göra med. Jag blir inte skrikig och dryg, utan snarare introvert, lite apatisk och inte särskilt intresserad av sociala situationer alls. Inte heller har jag tålamod för sånna onödigheter som förband.

Jag har ju betalat för Beyonce, så ge mig Beyonce nu för helvete.

Ungefär så hörs det i mitt huvud.

Klockan 21 Var min kropp på väg att lägga av. Arenan var varm, vattenstationen långt borta, folk stod tätt intill och trängdes till höger och vänster.

Men då fick man ju lite pepp för att kunna hålla ut ett tag till.

Äntligen kom hon ut på scen.

och hon var magisk.