Vad ska det bli av mig?

När jag var liten ville jag bli prinsessa. Jag ville bo i ett slott likt dem jag alltid ritade, ha fina klänningar och smycken och vara kändis. Jag och min bror brukade även dra ned madrasserna från våra sängar på golvet och tränade på att hjula och göra konster eftersom vårt mål i livet var att jobba på cirkus. 

Sen var det ju detta med att sjunga. Jag kunde stå i timmar och mima till Mariah Carey eller Spice Girls framför spegeln, eller sjunga så högt och bra jag bara kunde när jag duschade i förtio minuter (till mina syskons förtret då de ju var tvungna att lyssna till mitt skrålande och då varmvattnet ibland tog slut...).

Som tonåring skulle jag bli designer. Då ritade jag kläder dagarna i ända och hade snöat in mig på klänningar och kreationer med korsetter, som idag kan kännas lite för vuxna för mitt eget bästa egentligen (som att de kanske hade kunnat passa på en temafest med lack, läder och herrklockor i en skål..), men det förstod jag inte då..

När det sen var dags att välja till gymnasiet valde jag estetiska programmet med dansinriktning som förstahandsval.. ja det svänger rätt fort men att dansa gjorde jag alltid som ung, aldrig proffessionell men alltid i smyg. Dock fegade jag när det väl var dags att provspela för dem, då skulle jag plötsligt spela teater.. så jag tänkte att det ju inte finns några lätta pengar att tjäna på dansen utan jag borde satsa på riktig utbildning istället. Så jag gick samhäll... Där det ju kryllar av lätta pengar..

Under hela min uppväxt har även det här med inredningen dykt upp i huvudet på mig. Kanske var det när jag fick möjlighet att välja färg till mitt rum (som då blev klargult med mintgröna lister.. jepp..) eller influerades jag kanske av mamma när hon gång på gång fick ryck och möblerade om och förnyade hemma. Det har dock alltid funnits där, intresset för hemmet.

Efter ett år av arbetslöshet efter gymnasiet, och praktik på en förskola i Trelleborg bestämde jag mig för att plugga. Förskollärare kändes som ett säkert kort för mig eftersom det verkade vara ett arbete jag kunde göra under en längre tid utan att tröttna, och då det alltid finns jobb. Under utbildningen blev jag förälskad, i pedagogiken, didaktiken, dessa små hjärnor som vi vid så tidig ålder har möjlighet att påverka. 

Men under utbildningen och arbetslivet hände även något annat. Min första blogg startades, systemkameran inhandlades, fotointresset väcktes, renoveringslustan tog aldrig slut. Och det är det som är så spännande nu är just att livet ger så många intryck att utvecklingen aldrig går att stoppa, inte för mig i alla fall, utmaning och förändring är ett måste. Vad framtiden ska ge har jag ingen aning om, det enda jag vet är att jag älskar mitt nuvarande jobb, och att jag vill utmanas och utvecklas på alla plan. 

Så var jag befinner mig om tio år, det känns som en väldigt bra fråga.