Att återanvända blir ibland ett väldigt djupt och långt begrepp. Som i fallet med mitt nya köksbord. När det först kom in i mitt liv var jag i fjortonårsåldern och bordet var då furufärgat och bodde hemma hos min storasyster. Min systers son hade då väldigt roligt åt att drämma bestick på bordsytan vilket ledde till charmiga små skador som vittnar om bordets historia.
Andra gången bordet kom in i mitt liv var när jag var cirka tjugo, tjugoett ungefär. Då flyttade jag in i min första egna riktiga lägenhet (allra första boendet var korridor..), som jag hyrde olagligt i andrahand av en deltagare i Fame Factory. Då fick bordet bo hos mig i min etta, där kylskåpet stod i hallen och köket var byggt i en gammal garderob vilket kan ge er en idé om dess storlek. Redan då kände jag mig ganska motsträvig till fulfuru, och bordet fick en mörkbrun nyans istället.
Tredje gången bordet kom till min ägo var förra söndagen. När jag pratade med mamma på telefon några dagar tidigare kom vi att prata om detta bord, och att jag inte hade någon aning alls om vart bordet hade tagit vägen.. Någon minut efter att vi lagt på luren ringde hon upp igen och berättade att hon hittat bordet i pappas förråd under ett gäng verktyg.
Vips blev det mitt igen :)
Nu står det där, perfekt i storleken till mitt nya lilla kök, slitet och skadat av dess historia och resa.
Ment to be är vad det är.
Ja, det bordet är ju en del av din historia och en trogen följeslagare... :)
SvaraRaderaFint med möbler som har en historia.
SvaraRaderaHa en fin höstdag!
Kram Christina